Jag har glömt vad det innebär att vara kreativ.

Det var en lördag. Jag hade en ledig stund, kaffe på bordet, och kände den gamla lusten. Jag skulle göra musik.

Jag satte mig vid trummaskinen. Och jag visste inte vad jag skulle göra.

Inte i bildlig mening. Bokstavligen. Mina fingrar hängde över knapparna och jag kände inget. Ingen instinkt för var baspulsen skulle ligga, ingen känsla för hur en hi-hat ska andas mot en snare. Saker jag kunde i sömnen för bara några år sedan.

I över 15 år har jag producerat musik. Byggt låtar från grunden, mixat, lärt mig varje liten regel för att sen kunna bryta den. Och nu satt jag där och kände mig som en främling i mitt eget hantverk.

## Vad hände?

Det korta svaret är AI. Det längre svaret är mer obekvämt.

De senaste åren har jag, som många andra, börjat använda AI-verktyg för musikproduktion. Prompta fram ett instrumentalt lager. Be ett verktyg mixa. Generera variationer på en melodi och välja den som känns bäst. Det är snabbt. Det är imponerande. Och resultatet låter ofta bra.

Men någonstans på vägen slutade jag göra musiken. Jag började beställa den.

Och utan att jag märkte det, eroderade hantverket. Inte kunskapen i sig, den finns kvar i någon mening. Men känslan, instinkten, den fysiska minnesbanken i fingrarna som bara byggs genom upprepning, den var borta. Eller åtminstone rostig på ett sätt som skrämde mig.

## Vibe computing är samma sak, bara i större skala

Det som hände mig med musiken är i grunden samma rörelse som just nu sveper genom hela tech-branschen under namnet vibe coding, eller vibe computing.

Begreppet myntades av Andrej Karpathy i början av 2025 och beskriver ett nytt sätt att jobba: i stället för att skriva kod rad för rad beskriver du vad du vill ha, och AI bygger det. Det har gått från kuriosa till norm otroligt snabbt. Enligt en sammanställning från DXTalks har 92 procent av amerikanska utvecklare börjat använda vibe coding, och 60 procent av all ny kod globalt är nu AI-genererad.

Det är samma princip som när jag prompta fram ett trumkomp istället för att programmera det. Du beskriver intentionen. AI levererar utförandet. Och precis som med musiken är frågan inte om det funkar, det gör det uppenbarligen, utan vad som händer med dig när du slutar göra det själv.

Branschen själv börjar också ställa den frågan. Inom forskningen pratar man nu om vibe researching, ett samarbetsbaserat sätt att forska tillsammans med AI, och en pågående diskussion om skillnaden mellan traditionell djup research med tung mänsklig styrning och en mer visionsledd, autonom variant. Samma spänning. Hur mycket av processen kan du lämna bort innan något viktigt går förlorat?

## Rösten som nytt gränssnitt

Det är här Wispr Flow kommer in, fast på ett sätt jag inte tänkt på förrän nu.

Jag har skrivit om Wispr tidigare, hur jag pratar in text istället för att skriva den, och hur det förändrar tänkandet. Men det jag inte riktigt kopplat ihop är hur rösten också blivit ingången till hela vibe computing-rörelsen.

Branschen pratar redan om detta som nästa steg. En sammanställning om AI-augmenterade utvecklingsflöden beskriver röststyrd utveckling som ett sätt att föra samtal med AI om kod, vilket minskar skrivande som en flaskhals för det konceptuella arbetet.

Tänk dig flödet. Du sitter i Claude Cowork, pratar in vad du vill bygga via Wispr, AI:n bygger det medan du fortsätter prata, justerar, ber om ändringar, allt i ett kontinuerligt röstdrivet samtal. Ingen tangentbordsfriktion någonstans. Tanken går rakt in i resultatet.

Det är otroligt kraftfullt. Det är också exakt samma mekanism som tog bort min känsla för trummaskinen.

## Bara för att AI kan, betyder det att den borde?

Det är frågan jag landade i. Och jag tror den är större än musik, större än kod.

AI kan skriva ditt mejl. AI kan ta dina mötesanteckningar. AI kan bygga din app, din kampanj, din strategi. Och i varje enskilt fall är svaret samma: ja, den kan, och den gör det snabbare och ofta bättre än du, just nu, i den här uppgiften.

Men varje gång du låter den göra det, lägger du ifrån dig en bit av hantverket. Och hantverket är inte bara output. Det är hur du tänker. Det är den tysta kunskapen som bygger upp över år, som gör att du känner när något är fel innan du kan förklara varför.

Den kunskapen går inte att prompta fram. Den går bara att bygga genom att faktiskt göra saken, om och om igen, även när det är långsammare och sämre än vad AI hade levererat.

## Vad är kvar av dig?

Det är den obekväma frågan för alla som jobbar kreativt nu, oavsett om det är musik, kod, marknadsföring eller skrivande.

Om AI gör utförandet, vad gör du? Om svaret är "ingenting, jag bara godkänner och prompta lite till", då är du utbytbar på ett sätt du kanske inte vill vara.

Men om svaret är att du har smaken, erfarenheten och känslan som gör att du vet vad som är bra, och AI blir verktyget som hjälper dig göra det snabbare, då är du fortfarande relevant. Mer relevant än någonsin, faktiskt. Vibe coding-rapporterna själva pekar på att utvecklare nu fokuserar på att guida AI snarare än på syntax, intentionen blir det centrala. Men någon måste fortfarande ha rätt intention.

Skillnaden ligger i om du fortfarande övar. Om du fortfarande sätter dig vid trummaskinen utan AI ibland, skriver kod utan Cursor, eller skriver ett utkast utan Wispr, bara för att hålla kvar känslan i fingrarna och i huvudet.

## Jag satte mig igen dagen efter

Utan AI den gången. Utan någon skärm alls. Jag satt bara med min SP404, ett gammalt analogt sampler-verktyg, knappar och rattar och inget annat. Det tog längre tid. Det blev sämre, tekniskt sett. Men jag kände något jag inte känt på länge. Jag var där, i processen, inte bara i resultatet.

Jag tror inte att analoga verktyg är svaret på allt, eller att vi ska kasta ut AI och gå tillbaka till hur det var. Men ibland, inte alltid, hjälper de oss att hitta tillbaka till den där ursprungliga känslan. Händerna på något fysiskt, utan ett gränssnitt som tänker åt dig.

Det är inte ett argument mot AI, mot vibe coding eller mot Wispr. Jag kommer fortsätta använda alla tre, dagligen, förmodligen mer i framtiden snarare än mindre.

Det är ett argument för att inte låta de verktygen bli en ursäkt för att aldrig öva igen.

För det du har lärt dig på djupet, det är fortfarande det enda som är ditt. Och det är fortfarande det enda AI inte kan ta ifrån dig, om du inte själv slutar använda det.